Mitt namn är Chris, jag är 3 år
Mina ögon är svullna, jag kan inte se.
Jag måste vara dum, jag måste vara dålig.
Vad kunde annars göra min far så arg?

Jag önskar jag vore bättre,
jag önskar att jag inte vore så ful.
Då kanske min mor
fortfarande ville ha mig.

Jag kan inte göra något rätt,
jag kan inte alls prata.
Annars är jag inlåst,
hela dagen.

När jag vaknar är jag ensam,
huset är mörkt.
Mina föräldrar är inte hemma.
När min mor kommer hem
försöker jag vara snäll.
Då får jag kanske bara en
smäll i kväll.

Jag hörde precis en bil.
Min far är tillbaka från
Charlies Bar.

Jag hör honom svära.
Jag hör mitt namn.
Jag trycker mig mot väggen.
Jag försöker gömma mig från
hans onda ögon.

Jag är så rädd.
Jag börjar gråta.
Han hittar mig gråtande,
han kallar mig fula namn.
Han säger att det är mitt fel
att han plågas på jobb.

Han slår mig
och skriker på mig.
Jag kan smita till slut,
och springer mot dörren.
Han har redan låst den,
och jag börjar stor gråta.

Han tar tag i mig och slänger
mig mot den hårda väggen.

Jag faller till golvet
med mina ben som nästan är brutna,

och min far fortsätter kalla mig fula namn.
Jag skriker 'Förlåt'
men det är försent.

Hans ansikte förvrids till
okänslighet.

Värken. Smärtan.
Igen och igen.

Åh snälla Gud, förlåt mig.
Snälla låt det ta slut.

När han äntligen slutar
och går mot dörren

ligger jag där känslolös.
Gråtande på golvet.

Jag heter Chris.
Jag är 3 år.

I natt mördade min far mig.